Nina Bärlin föddes i Katrineholm och började sin basketkarriär i KIF Basket. Hon var även duktig i friidrott och kombinerade dessa två sporter fram till 12-13 års ålder. Hennes pappa var fotbollstränare i Katrineholm och hennes bror spelade fotboll på hög nivå i både IFK Göteborg och Djurgården. Hennes lillasyster följde också i hennes fotspår och blev en duktig basketspelare.

Nina föll för basketen när hon bytte skola vid nio års ålder och upptäckte att alla tjejer i hennes nya klass spelade basket. “Vi hade ett riktigt bra lag födda 1980 och blev senare ett av Sveriges bästa lag i den årskullen med en grym tränare, Jesper Nyberg, som hade spelat i ligan för Norrköping” berättar Nina.

Vid 14 års ålder fick Nina rådet av sin ungdomslandslagstränare, Göran Henriks, att flytta från Katrineholm för att ha en chans att spela i landslaget i framtiden. Med drömmen om att bli proffs tog hon detta på allvar och valde mellan Södertälje och Sanda Basketgymnasium. Hon valde Sanda, trots att det innebar att flytta tre timmar hemifrån, vilket var en stor omställning för en 16-åring. “Jag hade galet mycket hemlängtan ett tag” minns Nina. Trots detta anpassade hon sig och började spela matcher med Brahe Basket i damligan.

Tack vare sina framgångar i ungdomslandslaget fick Nina erbjudanden från flera college i USA. Efter ett besök på Georgia Tech, där hon blev imponerad av tränarna, Atlanta och lagkamraterna, bestämde hon sig för att spela där. “Jag hade aldrig varit i USA innan och var galet imponerad över USA och campuset på Georgia Tech” säger Nina.

Collegebasket i USA: En dröm som gick i uppfyllelse

Åren i USA är en tid hon beskriver som fantastisk. “Att flytta över Atlanten för att spela basket hade alltid varit en dröm för mig”. Trots avståndet från familjen kände hon sig väl omhändertagen av sin coach, Agnus Berenato, och hennes familj. “Jag fick spendera helger och högtider med dem, vilket minimerade hemlängtan.”

Skillnaderna mellan att spela i USA och Sverige var stora. “I USA blev jag en i mängden av många bra spelare. Jag som i Sverige hade varit en av de absolut bästa fick nu möta spelare som var minst lika snabba och starka som jag var” förklarar Nina. Detta tvingade henne att utveckla nya färdigheter och bli en bättre lagspelare. “Mitt juniorår låg jag på andra plats i collegebasketen i assist innan jag skadade knät första gången.”

Nina minns också de intensiva träningspassen och den höga konkurrensen. “Vi mötte lag som Duke, Virginia Tech, Clemson, Florida State och North Carolina, vilket gav mig chansen att spela mot några av USA:s bästa spelare regelbundet,” säger hon. Denna erfarenhet hjälpte henne att växa både som spelare och person. “Jag lärde mig att hantera press och att alltid sträva efter att bli bättre, oavsett hur tuff konkurrensen var.”

Trots utmaningarna ser Nina tillbaka på sin tid i USA med stor tacksamhet. “Det var en otrolig upplevelse som formade mig både på och utanför planen. Jag är tacksam för alla de lärdomar och minnen jag fick med mig.”

Drömmen om WNBA

Det fanns en tid då det surrades om att Nina skulle kunna ta sig till WNBA. “Om jag inte skadat korsbandet mitt juniorår på college tror jag att jag hade lyckats,” säger hon. WNBA-coacher hade ögonen på henne och var i kontakt med hennes coach. “Jag spelade så pass bra innan skadan att jag tror jag hade lyckats, men det är givetvis svårt att säga i efterhand.”

Landslaget: En kort men minnesvärd tid

Nina spelade över 50 landskamper för Sverige, men hennes tid i landslaget blev kortare än hon önskat på grund av knäskador. “Jag slutade med basketen redan vid 28 års ålder efter fyra korsbandsskador och skador på menisk och ledband,” berättar Nina. Trots detta ser hon tillbaka på sin tid i landslaget med stolthet och glädje. “Att få representera sitt land är en oslagbar känsla. Jag är oerhört stolt över att ha varit kapten och fått vänner för livet.”

Nina minns särskilt en landskamp i Polen där hon skadade sitt knä för tredje gången. “Jag satt på flyget hem och tänkte att nu är nog karriären över på riktigt,” säger hon. Men med stöd från sitt lag, 08 Stockholm, och tränarna Anders Härd och Kevin Ryan, kämpade hon sig tillbaka. “Jag ville inte avsluta karriären med en skada.” .

Knäskadorna: En kamp mot motgångar

Nina drabbades av fyra korsbandsskador under sin karriär, två på varje knä. “De säger att har man väl fått en korsbandsskada så är det väldigt lätt att få flera, och det stämde tyvärr i mitt fall,” berättar hon. Den första skadan inträffade under en bortamatch mot Florida State. “Jag blev knuffad i luften på en layup, landade snett och hela knät vek sig. Smärtan var fruktansvärd, och jag förstod direkt att något var väldigt fel.”

Trots smärtan och besvikelsen över att drömmen om WNBA verkade avlägsen, bestämde sig Nina för att operera sig och komma tillbaka starkare. “Jag rehabade troligtvis alldeles för hårt och var tillbaka på planen efter cirka 5,5-6 månader,” säger hon. Och oturen fortsatte. Under en av de första träningarna efter återkomsten bröt hon handen på tre ställen och fick operera in tre skruvar. “Jag blev borta med gips i fem veckor och sen var det dags att köra igen.”

Nina hann träna några gånger och startade sin första match tillbaka på försäsongen, men då hände det som inte fick hända. “Jag gjorde en riktningsförändring och knät vek sig igen. Jag hade pajat korsbandet för andra gången,” berättar hon. Denna andra skada var extremt tuff att hantera mentalt. “Jag hade kämpat så hårt för att komma tillbaka och kände att jag var minst lika stark och bra som innan, och sen skadade jag mig direkt igen.”

Trots motgångarna hade Nina världens bästa “trainer” på college som hjälpte henne med både rehab och den mentala biten. “Jag var väldigt deppig en period och mina tränare skickade mig till en idrottspsykolog för att få hjälp,” säger hon. “Jag sa att allt jag behövde för att bli bättre igen var att få komma igång med träningen och känna att jag var på väg tillbaka.”

Under denna period insåg Nina att hon behövde en backup-plan. “Jag lade mer fokus på studierna, vilket hjälpte mig att förstå att basketen inte är allt. Det finns ett liv bortom basketen,”. Att ha rutiner för både studier och träning gav henne en känsla av balans och hjälpte henne att koppla bort från skadorna och basketen.

I den vevan skedde också ett tränarbyte på Georgia Tech, vilket skapade en hård miljö i laget. “Jag bestämde mig för att fokusera på skolan sista året och tränade individuellt istället för med laget,” berättar Nina. Trots alla utmaningar och skador fortsatte hon att kämpa och hålla fast vid sin passion för basket.

Åren i Europa: En blandning av utmaningar och höjdpunkter

Efter college blev Nina erbjuden ett kontrakt att spela för ett lag i Lugo, Spanien. “Spelmässigt var det nog min tuffaste säsong då jag fortfarande jobbade på att komma tillbaka till normal standard efter min andra knäskada,” säger hon. Språkbarriären gjorde det också svårt att kommunicera med lagkamrater och tränare. “Jag började plugga spanska vid sidan om och lärde mig snabbt så pass bra att jag kunde göra mig förstådd.”

Efter juluppehållet bytte Nina lag till Cadi la Seu, nära gränsen till Andorra. “Där trivdes jag jättebra och vårt lag presterade väldigt bra. Vi kvalade och gick upp i Liga Feminina, vilket var en av de roligaste höjdpunkterna i min Spanien-karriär,” berättar hon.

Efter en säsong på Mallorca bestämde sig Nina för att flytta hem till Sverige. “Jag tröttnade lite på livet som proffs där allt kretsade kring basket. Jag saknade min familj och vänner, och med de knäskador jag haft visste jag att jag behövde tänka på framtiden,” säger hon. Hon accepterade ett erbjudande från 08 Stockholm, där hon kunde kombinera basketen med ett halvtidsjobb.

Livet efter basketen

Idag arbetar Nina som Senior Manager på Adidas i Stockholm. “Jag är ansvarig för Stadium som kund och har ett team på tre personer som jobbar enbart med Stadium,” berättar hon. Hennes fästman, Johan Crambert, är också en gammal basketspelare och delar hennes kärlek till sport. Tillsammans har de tre barn som alla är idrottstokiga och mycket aktiva i olika lag.

“Min dotter Billie spelar basket i Spånga Basket, det lag jag coachar tillsammans med Jakob Törnell,” säger Nina. “Min mellanson Loui spelar fotboll i Brommapojkarnas akademilag och har även kört både brottning och basket när tiden funnits. Min yngsta son Sam, som är fem år, fick äntligen börja spela fotboll i Brommapojkarna. Som tredje barn är han otroligt tidig i sin utveckling då han i stort sett växt upp i baskethall eller på en fotbollsplan.”

Övergången från professionell idrottare till yrkesliv

Övergången från att vara elitidrottare till att inte längre vara det var ganska tuff för Nina. “Jag var ju ‘basketspelare’ och jobbade som basketspelare, och helt plötsligt lade jag den delen av mig åt sidan. Inte för att jag ville, utan snarare för att jag förstod att mina knän inte pallade mer och jag insåg att jag var tvungen att hitta ett liv även efter basketen,” förklarar hon.

Nina tror dock att denna övergång blev lite lättare för henne än för många andra eftersom hon under lång tid hade bearbetat tanken på att hennes basketdrömmar skulle ta slut. “Jag jobbade ju halvtid för MNO International och spelade basket samtidigt, vilket gjorde att jag fick in foten i det vanliga arbetslivet,” säger hon. Trots detta saknar hon fortfarande att spela basket. “Jag önskar att jag skulle kunna spela match och träna några gånger i veckan, men det går inte.”

För att hantera “sorgen” över att inte kunna spela längre, kopplade Nina bort basketen helt under en period. “Jag kollade inte ens på basket på tv när det var på,” berättar hon. Istället tränade hon mycket och hårt, och det tog ett tag innan hon kunde jogga utan att känna att hon var tvungen att prestera.

Vad saknar Nina mest med professionell basket?

“Tävlingen och känslan av att spela i ett lag som alla kämpar för samma sak och har samma driv,” säger Nina. Det är tydligt att lagandan och tävlingsmomentet är något hon fortfarande värdesätter högt.

Lärdomar från basketkarriären

Nina har tagit med sig många värdefulla lärdomar från sin tid som basketspelare in i sitt nuvarande liv. “Jag har tagit med mig vinnarskallen, teamplayer-mentaliteten, disciplinen, lagkapten-egenskaperna, vetskapen om att man kan bli starkare av motgångar och att hårt arbete är en nyckel till framgång,” säger hon.

Råd till unga basketspelare

Nina betonar vikten av hårt arbete och disciplin för unga spelare som drömmer om en karriär inom basketen. “Enbart talang räcker inte, man måste vara oerhört disciplinerad och träna väldigt hårt,” säger hon. Hon påpekar också att vägen till en proffskarriär inte kommer att vara spikrak. “Det kommer perioder som är kämpigare än andra, oavsett om det gäller skador, en coach som inte tror på en, eller en period där spelet inte funkar. Det är hur man hanterar dessa perioder som skiljer vissa spelare från mängden.”

Nina understryker vikten av att tro på sig själv och att jobba ännu hårdare under motgångar. “Oavsett om det känns så eller inte, så kommer man bli starkare av motgångar,” säger hon. Hon varnar också för farorna med för mycket skärmtid. “Många unga lägger alldeles för mycket tid på mobilen. Lägg den tiden på att bli bättre i din sport istället.”

Att följa sina barns utveckling inom idrotten inspirerar Nina. “Jag och Johan har tre barn som alla är idrottstokiga, och det är verkligen superkul att få följa deras resa,” säger hon. Hon betonar vikten av att låta viljan att träna och bli bäst komma från barnen själva. “Den dagen vi märker att de inte tycker det är kul att träna 4-5 gånger i veckan och ha match varje lördag och söndag, då måste vi dra i handbromsen.”

Förändringar i ungdomsbasketen

Nina har sett många förändringar i hur basket tränas och spelas på ungdomsnivå jämfört med när hon själv började spela. “Med alla möjligheter som finns idag med sociala medier och andra digitala kanaler, där man kan få träningsupplägg och inspiration, så finns det andra möjligheter att bli riktigt bra i sin sport,” säger hon. Hon noterar också trenden med personlig träning inom sporter som fotboll och basket, vilket ger unga spelare möjlighet att träna mycket mer.

När det gäller basketen, fokuserar Nina och hennes medtränare Jakob Törnell mycket på grunderna och att utveckla spelarna individuellt. “Vi vill att basketen ska gå väldigt snabbt, vara kreativ och vi uppmuntrar alla att utveckla sitt skott så tidigt som möjligt,” säger hon. Hon förklarar att deras lag skjuter utifrån mer än andra lag i samma ålder, och att de uppmuntrar spelarna att ta bra skott oavsett om de sitter eller inte.

Vikten av bra coachning

Nina har haft turen att växa upp med många bra coacher, och hon betonar vikten av passion för basket och viljan att uppfostra både bra basketspelare och bra personer. “Väldigt få av spelarna kommer att bli proffs i slutändan, men jag vill att de ska lära sig att basketen kan betyda enormt mycket i deras liv, men det är inte allt,” säger hon. Hon betonar också vikten av att jobba på sig själv som människa och lagkamrat, samt att utbilda sig och skaffa sig bra betyg.

Nina ser coachning som en möjlighet att påverka unga spelare positivt, både på och utanför planen. “Det är viktigt att hjälpa dem att utveckla inte bara sina basketfärdigheter, utan också deras karaktär och akademiska prestationer,” säger hon. Genom att fokusera på helheten hoppas Nina att hennes spelare inte bara blir bättre idrottare, utan också bättre människor som är väl förberedda för livet efter basketen.